Konfigurerade lagringstiden för databasens säkerhetskopior som infrastruktur som kod, granskade sedan återställningsförmågan och dokumenterade rutinen för återläsning — och pekade ut de återstående luckorna i stället för att låta dem upptäckas under en incident.

Situation. En produkt som lever på sina data har inte råd att förlora några, och ”det finns säkerhetskopior någonstans” är en förhoppning, inte en återställningsplan. Den enda säkerhetskopia som är värd att ha är en som du vet går att återställa, till en miljö som du vet att du kan bygga upp igen. Produkten hade ingen av de två halvorna nedskriven.

Uppgift. Återställningsförmågan skulle definieras i stället för att tas för given — data, miljön runt dem och en ärlig redogörelse för hur långt det faktiskt räcker i dag.

Handling. Lagringstiden för säkerhetskopior är konfigurerad i Bicep bredvid databasen som de skyddar, så att återställning till valfri tidpunkt är en egenskap hos mallen i stället för en inställning som någon en gång klickade fram i en portal. Miljön runt den är också definierad som infrastruktur som kod, vilket är den tysta halvan som folk glömmer: att återställa en databas till en miljö som du skulle behöva bygga upp igen för hand ur minnet är egentligen ingen återställning. Därefter granskades och dokumenterades läget — återställningsproceduren, övningen som skulle mäta den och de luckor som fortfarande är öppna: georedundans är avslagen, och målet för återställningstid är föreslaget snarare än uppmätt, eftersom ingen övning har genomförts än.

Resultat. Återställning slutade vara en vag försäkran och blev ett dokumenterat läge med luckorna namngivna. Det låter mindre imponerande än ”katastrofåterställning: klar”, och det är värt betydligt mer — den som rör det härnäst vet vad som är täckt, vad som inte är det och exakt vilken övning som täpper till skillnaden. En namngiven lucka går att täppa till; en onamngiven upptäcks under en incident.